we are not 2 we are 1

Mörkt, ensamt och tyst.

Typ så är och känns det här just nu. Är inte direkt van vid att vara utan Louise och det märks nu.
Imorse drog hon till landet där man föds med träskor på fötterna, där de har grundkurser i skolan hur man planterar tulpanlökar och där alla invånare jobbar i väderkvarnar.

Ett land som ligger lite väl lågt. Om alla kineser spottar i havet på en o samma gång så försvinner landet och då blir det som Waterworld fast utan Kevin Costner för han är för gammal!
(ska tilläggas att detta inte är vetenskapligt bevisat, men kanske).

Hur som haver, det är lite ensamt här hemma, trots att Louise är trött och sover mest hela tiden sedan hon blev gravid så var hon ändå i soffan bredvid mig. Nu är det tomt...

Tuffingen Fredrik är även ganska dålig på att få till rätt belysning eller ljus överhuvudtaget i lyan också, det brukar ju Louise sköta...

Fick en kommentar/tillrättavisning av den gamle målvaktstränaren tillika mustachodlaren (har du den kvar?) Thorell! Trevligt trevligt.

Mycket riktigt så glömde jag i mitt första inlägg här på bloggen att ta upp Fille, materialare av högsta rang från HV71-tiden. Varje gång mor och far åkte för att kika på hockey i JKPG slet mor i köket i dagarna två.
För att studentsonen skulle få mat i frysen?
Nä för att Fille skulle få sina Blåbärsmuffins så klart!
Skulle vara kul att veta vart takläggar-esset från Huskvarna har tagit vägen!?

På tal om Materialare så kom den bortgångna PV:n på tal igår, Raz och jag förde diskussion om huruvida hans jobb som mothållare på varvet verkligen existerat? Ah inget drömjobb iallafall.



Hjälten PV:n in his prime

När jag tänker tillbaka på min halvkrångliga karriär som ishockeyspelare så är det en sak som slår mig!
Att köra idioten från blå till blå eller sitta o svettas i en småunken buss till Karlskoga hade ju sin charm.
Att sitta och studera gamla matchsekvenser eller springa Coopertest i spöregn var inte heller det så illa.

Men mest av allt saknar jag alla underbara och sköna människor som man fått äran att träffa genom åren.
 Spelare, tränare, materialare eller bara supportrar. Så många att man inte kan räkna upp alla.

De som reser land och rike runt för att ett gäng bortskämda ungar ska ha slipade skridskor så fort de knäpper med fingrarna, och de gör det mer eller mindre för de tycker det är kul.
Eldsjälar som lägger ned all sin tid och energi på saker och uppgfter som man som spelare tar för givet.
Alla ni var bäst!!!

Från det ena till det sista. När jag letade upp bilden på PV:n började jag skratta högt i min ensamhet.

Bredvid Hans-Peder var bilden på bilen min fina mormor som tyvärr gått bort drev runt i.
En dag kom hon hem till mina föräldrar, klev in i stugan med orden: Jag tycker det låter lite lustigt om bilen!

Far trippar ut, less över att behöva släppa kaffekoppen ur sikte och får se detta...


Däcket eller resterna av det hittades ca en mil bort!

Hon kunde min mormor!

F